När regn sköljer kopparytor, löser små mängder kopparjoner från patinan till dagvattnet. Denna utlösning kallas avrinning. Lösta kopparjoner håller sig inte länge i löslig form, utan binds snabbt till olösliga former, även tillbaka till patina. Detta fenomen styr koppars miljöpåverkan, bara lösta joner kan bli biotillgängliga, och ha växelverkan med miljön.

Avrinning av koppar har undersökts på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, avdelning Korrosionslära och otaliga skrifter har publicerats och presenterats på vetenskapliga konferenser. Forskningen på KTH visar att mängden koppar som rinner av är i verkligheten väldigt liten, och att när vattnet kommer i kontakt med mark eller strukturer av t.ex. betong runt byggnaden, binds koppar snabbt upp i svårlösliga föreningar.

Genom att kombinera laboratorieundersökningar med fältstudier på ett multianalytiskt och tvärvetenskapligt sätt har en modell för avrinning utvecklats för att man skall kunna beräkna avrinningsnivåerna för specifika projekt och områden. Modellen tar hänsyn till den årliga koncentrationen av svaveldioxid i luften, pH-medelvärdet i regn, den årliga regnmängden och ytans lutningsvinkel under avrinningsprocessen. Att välja koppar inom arkitekturen är tryggt.

En artikel om avrinning
Bygg & Teknik Nr 4 2009
Vad tar den koppar som frigörs från koppartak vägen?
Inger Odnevall Wallinder, Yolanda Ullmann, Avd. Yt- och korrosionsvetenskap, KTH
Pia Dromberg, Stockholm Vatten VA AB

Läs mer: Fakta om koppar/Korrosion Fakta om koppar/Avrinning