Historia utan sin like

Falu koppargruva i södra Dalarna har en lång historia. Det äldsta bevarade dokumentet är från 1288. Det berättar att biskopen i Västerås bytt bort stiftets andel i gruvan. Geologiska undersökningar som gjorts visar att gruvverksamheten inleddes redan på 850-talet, d.v.s. under Vikingatiden. Brytningen fortsatte sedan fram till 8 december 1992.

Gruvans ekonomiska och politiska betydelse växte hela tiden, som mest under 1400-och 1500-talen för att kulminera på 1600-talet. Under den senare delen av 1500-talet upptäcktes nya rika malmfyndigheter. Runt 1650 producerades 3 000 ton råkoppar ur den brutna malmen och tidvis stod berget för två tredjedelar av världsproduktionen. Intäkterna från Kopparberget var en förutsättning för att Sverige skulle kunna etablera sig som stormakt i Europa. Koppar var landets viktigaste exportprodukt och gruvan stärkte i högsta grad landets finanser, vilket gjorde det möjligt att köpa in skepp och utrustning för de krig som utkämpades. Många kopparplåtar som såldes till länderna i Europa kom att täcka taken på kyrkor, slott och palats.

Koppar från Falugruvan började 1604 att användas för det svenska riksdalermyntet. Till linorna i gruvan användes hudar från nötkreatur. På sommaren var det svårt att förvara köttet någon längre tid. Därför gjordes rökt korv av den – Falukorv. Som biprodukter vid gruvan fick man Falu rödfärg, utvunnen ur restprodukter, metallfattig varpsten, som fått vittra under lång tid. Färgen är fortfarande eftertraktad, inte bara för den röda färgens skull, utan också för att den har en konserverande effekt. De röda stugorna har blivit något av ett kännemärke för svensk landsbygd. På 2001 utnämnde UNESCO gruvan och industrimiljön runt omkring den till ett världsnaturarv.