• Syrehaltig koppar
• Syrefri koppar
• Desoxiderad koppar

Syrehaltig koppar

Anledningen till syrehalten, ca 0,02% syre, ligger huvudsakligen i att man kan tillämpa en enkel smält- och gjutteknik vid tillverkning av ämnen. Enda påtagliga nackdelen med syrehalten är att man måste undvika att värma, svetsa eller löda kopparn i reducerande atmosfär, eftersom detta kan medföra att syret i materialet och vätet i ugnsatmosfär eller i låga bildar vattenånga, som spränger sönder materialet. Kopparn blir vätesjuk. Exempel på denna koppartyp är Cu-ETP och Cu-FRTP.

Syrefri koppar (OF-Koppar)

OF-koppar innehåller ej några tillsatta ämnen. Kopparhalten är vanligen över 99,95%. Kopparn är ej känslig för vätesjuka. Den är framställd genom nedsmältning av katoder (elektrolytkoppar) och gjutning under reducerande atmosfär, som förhindrar att materialet tar upp syre. Exempel på koppartypen är Cu-OF.

Desoxiderad koppar

Desoxiderad koppar innehåller i regel några tusendels procent fosfor. Undantagsvis förekommer att man desoxiderar med andra ämnen än fosfor, t ex bor, litium. Fosforn har satts till för att avlägsna syre ur smältan och därmed göra kopparn okänslig för vätesjuka. På marknaden finns koppartyper med olika mängd fosfor, från i genomsnitt 0,003% till 0,020%. Anledningen till de olika fosforhalterna är att ledningsförmågan avtar medan säkerheten mot vätesjuka ökar med ökande fosforhalt. Beroende på framställningssätt och användning kan man behöva göra olika optimeringar. Exempel på typen är Cu-PHC och DHP.

Låglegerad koppars egenskaper

Tillsatser till koppar medför generellt att ledningsförmågan sänks. Trots det sätter man ibland till mindre mängder av ett eller flera ämnen för att uppnå specifika egenskaper utan att ändra materialets grundkaraktär. Sådana egenskaper är till exempel högre hållfasthet, förbättrad skärbarhet eller förhöjd mjukningstemperatur och därmed förbättrad kryphållfasthet.